Kategoriarkiv: familjen

Kast med stor slev

Idag har hela familjen åkt till min frus syster och hennes sambo (och tillika pojkvän 🙂 ). En av dagens höjdpunkter var när Henrik skulle bevisa att han för flera år sedan kunnat kasta en kniv i fyra varv innan han tog den igen i helt korrekt del av kniven (alltså – inte den vassa). Istället för kniv tog han denna gång (tack och lov) en plastslev. Vi kan väl säga som så att om han använt en kniv hade han bara haft en hel hand kvar… Efter tre försök lyckades han dock. Vi fick senare veta att det kök där han en gång i tiden hade tränat knivkastning fortfarande bär spår efter träningen!

Sydafrikanskt svenska barn

Vi var på Sydafrikaträff idag i Sjuhäradsbygd. 12 familjer kom till Fristad (uttalas tydligen “frissta”, säger man Fristad så är det inte många som vet vad man talar om 🙂 ) med alla det gemensamt att de hade minst ett barn som var fött i Sydafrika. Verkligen roligt att få träffa alla dessa härliga människor. Det är en sådan här träff varje förhöst, dit man kommer främst för att träffas och prata. Det fanns självklart möjlighet till kubbspel och liknande, men det var det inte många som tog tillfället att göra. Barnen däremot spelade fotboll eller lekte på annat sätt.

Varför Ulricehamn?

De flesta reagerar på att vi flyttat till Ulricehamn, med frågan “Varför?”. “För att vi vill det” är vårt korta svar, och mer skulle väl inte behövas. För att en gång för alla förklara bakgrunden till vår flytt, så kommer här ett lite längre svar:

Vi har ända sedan vi fick vår goe pojk för ett drygt år sedan velat komma närmare till hans farmor, mormor och morfar. De bor utanför Jönköping och vi har därför sökt efter möjligheter åt detta håll. Min fru har nu, lagom till att jag skulle “ta över” den s.k. föräldraledigheten (varför heter det “ledig”, egentligen?), hittat ett jobb i Borås på sjukhuset där hon började i början av september. Själv skall jag vara föräldraledig/arbetsledig i nästan ett år till (månadsskiftet augusti/september, om allt går som planerat, och hittar då förhoppningsvis ett jobb inom först och främst bibliotekssfären (jag blev ju färdig bibliotekarie i somras) eller i andra hand inom socialförvaltningen. Nu har vi bara 1 timme till mor- och farföräldrarna, en avsevärt kortare tid än närmare tre timmar tidigare, och kan därför även åka över en dag (innan blev det alltid en stor process där vi stannade borta flera dagar – inte alltid praktiskt). De kan dessutom mycket enkelt ta sig hit.

Så där, nu hoppas jag att jag inte får frågan “Varför?” några fler gånger. Nu gäller det bara att hänvisa alla IRL-frågor till bloggen eller Facebook… 😉

Borta

Min älskade moster är borta. Det finns inga ord som kan beskriva hur jag känner mig, ändå vill jag bara skriva. Inga ord finns för att förklara varför detta måste ske. Himlen har fått en omsorgens ängel till sig, en ängel som inte gör annat än gott, även i livets motgångar. Sorgens ängel har nu tagit sin boning hos oss, hennes familj. Jag hade velat komma till henne en gång till, men hann inte. Vi var där på en härlig dag för några veckor sedan och hon försökte verkligen att leva upp den dagen. Matheo gillade att sitta i hennes knä och titta på henne. Han satt stilla en lång stund, trots att han då var 17 månader och normalt sett mycket på språng ville han titta länge på henne. Även då visade Ulla stor omsorg, trots allt det jobbiga med att vara på sjukhus.

Hon fick lämna detta livet omgiven av sina två systrar, hemma i sin egen lägenhet. Vård i lvets sjukskede-personalen har varit jättebra och det känns i varje fall skönt att hon fick lämna livet i en god och lugn miljö. Samtidigt när jag skriver detta, så kommer tårarna på nytt. 03.05 kommer ett mms från mamma med en bild på en röd glas- och ljusängel, samma ängel som vakat över Ulla dygnet runt den senaste tiden. Min syster ringde direkt efter, det här är mycket jobbigt. 22 augusti 2008 – varför, varför, varför?

Ve

mars 1973

Denna väntan är fruktansvärd. Väntan på döden för en av de godaste människorna på jorden. Min moster, som håller mig här på bilden när jag inte ens är ett år fyllda, har mycket länge varit sjuk. Nu skyndar sig min mamma ner för att förhoppningsvis komma dit i tid. Min moster är 54 år och vi väntar på ett fruktansvärt samtal. Jag vill tro på under, men jag är så arg på Gud. Jag vill tro att hon kommer att leva vidare, men jag vet att hon får det bättre i himlen där moster Jullan och hennes mamma väntar. Varför skall allt vara så här? Varför skall någon så god drabbas av så mycket hemskt i livet? Den som gör gott får gott tillbaka, heter det ju, men hon har fått stå ut med så mycket. Jag älskar min moster och vi hoppas att hon känt den kärlek som finns från hela familjen.

Smärta – vi väntar på ett telefonsamtal.

Kallt i vattnet

Varit i simhallen på först babysim med pojken och hustrun och sedan egen simtid. Pojken var klängig, men det var nog ändå inget mot vad jag kände mig när jag efter babysimmet gick från 28-gradigt vatten till 23-gradigt. Jag huttrade hela de 750 meter som jag simmade.