Tankar efter Auschwitz

IMG_20170329_112226Hur skall man sammanfatta de tankar som man får vid ett besök till Auschwitz 1 och Auschwitz 2 (Birkenau)? Vi rör vid de husmurar som förr inhyste 100.000-tals människor på deras väg till döden och känner att det där kunde lika gärna ha hänt oss, om vi var födda på annan plats och tid och med andra namn. Vi går på dammiga gator och förstår att soldater på samma plats för drygt sjuttio år sedan förde människor till avrättning och gaskammare.

IMG_20170329_120249Glasögon, skor och många andra personliga ägodelar ligger i tusental i särskilda rum och när jag ser ett par fina barnskor inser jag ännu tydligare att det var människor bakom de anonyma dödssiffrorna.

Efter kriget återfanns två ton med hår, hår som nazisterna klippte av de döda efter gasningen för att ta tillvara allt som kunde användas – just hår användes bland annat till madrasser. Denna fullständigt omänskliga syn på andra människor är helt obegriplig, nazisternas syn på oliktänkande var och är något som måste motarbetas – det leder aldrig till något bra.

Jag går upp i tornet vid Birkenau – här får man en ny bild av hur industrialiseringen av dödande gick till. 300 baracker med mellan 400 och 700 arbetsföra i varje barack innebar att det kanske fanns uppemot 170.000 fångar på en och samma gång. Området var dock i ständig utbyggnadsfas så målet var att få plats med fler och döda fler än vad de hann med. De äldre och skadade bedömdes direkt vid “leverans” att de inte var arbetsföra och skickades till en av den hansfull gaskammare som fanns i området. Likaså gjordes med alla kvinnor med nyfödda barn samt med alla barn. ALLA BARN!!! Jag drabbades så starkt av de bilder som ibland var uppställda – bilder IMG_20170329_141044tagna av SS – som visade barn. På en av bilderna ser jag en kanske sju år gammal pojke som håller två yngre barn i händerna. Kanske är det en storebror som fått ansvaret för sina syskon. De vet inte om det än, men framkomna trötta efter en mycket jobbig resa på flera dagar – i godsvagnar där luft, mat och hygien har funnits i mycket liten omfattning och där flera dött på vägen – förs de nu direkt till gaskammare för att dödas. De trodde att de skulle bli förflyttade till en annan ort, men fördes hit inte för ett nytt liv utan enbart till död och fler umbäranden. Innan pojkarna går in i kammaren får de ta av alla sina kläder – och visst är de fint klädda – då kläderna självklart skall användas på något sätt. Därefter trycks de in i gaskammaren tillsammans med alla de övriga – en soldat eller “läkare” släpper sedan in en cyklon b-tablett genom en öppning i taket och några minuter senare har samtliga dött. Kropparna töms på det som kan vara av ekonomiskt värde och bärs sedan av andra fångar till krematorieugnarna.

En industri som bara syftade att döda alla andra grupper i samhället…

När jag såg bilden på dessa pojkar brast det för mig. Tårarna kom och jag inser med ens vidden av det obegripliga och avskyvärda som skedde för bara lite mer än sjuttio år sedan.

När vi ser på världen idag ser vi så många strömningar som påminner om det som hände precis före det andra världskriget: ett ökat “vi och dem”-tänkande, utpekandet av vissa grupper som mer eller mindre oönskade, fler som prioriterar sig själva framför det gemensamma. Nazistiska och nationalromantiska strömningar där landet, regionen och jaget är viktigast och som tar över i det politiska samtalet.

Om vi inte är försiktiga får vi snart se allt hända en gång till. Det blir ett nytt världskrig, ett nytt Rwanda.