Igår var jag och lyssnade på Marching for Love i Ulricehamns sim- och sporthall där en sydafrikansk kör, Occapella, The Moniker, (vår lokale) Thaber och Triple & Touch var med. Cirka 450 personer fanns i publiken och nästan lika många på scenen.
Men ungdomarna i den stora kören var riktigt imponerande. De har övat vid ett fåtal tillfällen och framförde låtarna på ett riktigt professionellt sätt. Med bra koreografi och bra textningar så rös jag många gånger.
Nu vet jag att eleverna har fått ledigt idag (så då missar ni ju nobelfirandet med cider och salta pinnar), men ni elever skall veta att jag blev tårögd redan när ni sprang in i den gemensamma kören – ni är verkligen stjärnor och kan gå hur långt som helst.
Eller, som ni sjöng i slutet:
“I’m that star up in the sky,
I’m that mountain peak up high
Hey I made it I’m the world’s greatest
And I’m that little bit of hope, when my back’s against the ropes
I can feel it I’m the world’s greatest”
Sedan, på ett mer personligt plan – att lyssna på sånger och sångare från Sydafrika väcker även det oerhört mycket glädje i mig – Sydafrika är ju mitt och min familjs andra hemland. Med musiker och sångare som kunde förstärka känslan av hopp för Sydafrika på ett riktigt roligt och bra sätt (inte många falska toner där, inte…) gör mig riktigt glad och jag gick därifrån på lätta ben!