Min älskade moster är borta. Det finns inga ord som kan beskriva hur jag känner mig, ändå vill jag bara skriva. Inga ord finns för att förklara varför detta måste ske. Himlen har fått en omsorgens ängel till sig, en ängel som inte gör annat än gott, även i livets motgångar. Sorgens ängel har nu tagit sin boning hos oss, hennes familj. Jag hade velat komma till henne en gång till, men hann inte. Vi var där på en härlig dag för några veckor sedan och hon försökte verkligen att leva upp den dagen. Matheo gillade att sitta i hennes knä och titta på henne. Han satt stilla en lång stund, trots att han då var 17 månader och normalt sett mycket på språng ville han titta länge på henne. Även då visade Ulla stor omsorg, trots allt det jobbiga med att vara på sjukhus.
Hon fick lämna detta livet omgiven av sina två systrar, hemma i sin egen lägenhet. Vård i lvets sjukskede-personalen har varit jättebra och det känns i varje fall skönt att hon fick lämna livet i en god och lugn miljö. Samtidigt när jag skriver detta, så kommer tårarna på nytt. 03.05 kommer ett mms från mamma med en bild på en röd glas- och ljusängel, samma ängel som vakat över Ulla dygnet runt den senaste tiden. Min syster ringde direkt efter, det här är mycket jobbigt. 22 augusti 2008 – varför, varför, varför?