I kväll var det bokrelease på Akademibokhandeln i Ulricehamn. Och nu pratar vi inte om att hembygdsföreningen har gett ut en ny bok. Nej, det är en lokal författare och debutant som gett ut en s.k. samhällsfiction, en mycket omtalad sådan.
Boken är utgiven på ett förlag som har en bred repertoar av bra böcker i sin utgivning, något som för mig borgar för en bra bok.
David Mack är en bra författare – många av hans böcker (särskilt de om Vanguard) har varit riktigt bra. Det här är dock inte en av hans bästa.
Boken har en bra fart, med spännande koncept och presenterar karaktärerna med tillräckligt bra djup för att man skall förstå varför de agerar på sina speciella sätt – allt detta är grunden för att bygga upp en bra berättelse som fängslar mig som läsare. Och fängslad blev jag.
Men det är några saker som irriterar mig. Det är flera gånger som specifika fraser upprepar sig, exempel:
“You’re supposed to be state-of-the-art tech! Start! If the panel was listening to her silent plea, it gave her no reason to think so.” (sid 166)
Bara två sidor senare står detta:
” ‘Don’t you die on me!’ If he heard her desperate plea, he gave her no reason to think so.” (sid 168)
Sådana här missar görs säkert ofta av författare men det är en bra redaktör som upptäcker dem.
![Captain-Terrell-star-trek-the-movies-13224481-580-865[1]](http://magnificat.se/wp-content/uploads/2015/08/Captain-Terrell-star-trek-the-movies-13224481-580-8651-201x300.jpg)
En annan miss är att det ibland märks att han skippat flera sidor. Han hoppar från en scen där några personer funderar på att söka upp en annan grupp, rakt in i nästa scen när de redan har spenderat säkert en timme hos den andra gruppen. Sådana här hopp gör att jag blir förvirrad och måste läsa om för att se vad jag missade – att inse där och då att man inte missat något känns som att jag blivit snuvad på en del av historien.
Det är en bok som man måste läsa för att lära känna kommendör Clark Terrell (se bilden) bättre – karaktären har ju annars bara synts i Star Trek: Khans vrede – men det räcker tyvärr inte för att höja mitt betyg på boken.
Slutbetyget på boken blir därför inte helt oväntat 3 av 10.
Boken handlar om barnkonventionen. Det enda som jag reagerat på där är att adoption beskrivs som att “man tar hand om ett barn precis som om det var ens eget”. I regler och lagar kring detta står att “man tar ett barn till sig som sitt eget”. Det som Stalfelt skriver ger värderingen att barnet inte skulle vara ens eget på riktigt, medan det som står i lagen istället ger värderingen att barnet är “ens eget”. Igen: Det här med värderingar är tyvärr något som ständigt återkommer som kritik mot Stalfelts böcker.
Exempel:
De kopplar tydligt ihop “luktar illa” med “brunt”. “[De vuxna] tycker bättre om när man säger något trevligt som inte luktar bajs och är brunt”. Det blir svårt att förklara detta för mörkhyade barn…
Det står även i ungefärliga ordalag att “i Afrika kan man göra hus av bajs” och det förklaras att det är kobajs som menas. Saken är att man faktiskt än idag använder kobajs som byggnadsmaterial i många länder även utanför Afrika, t ex i Indien och i vissa länder i Latinamerika, det hade ju varit bra att nämna. Och kanske skulle man lägga till att det är på landsbygden man gör det. En mycket stor del av Afrikas befolkning bor nu i städer och det blir därför onödigt att återigen stämpla Afrika på detta sätt.
Detta är en bok som i dagsläget håller på att tas bort från Ulricehamns stadsbibliotek och som dessutom har ifrågasatts av det egna förlaget.
Den har ett tydligt fokus på att det vita eller rosa är bra (“en snöstjärna”, “ett litet lamm” och “bäbisens mjuka mage” – det sistnämnda var ett exempel som nästan övertydligt visar på bokens oreflekterade normperspektiv) och det svarta/bruna är dåligt (“en bränd kolsvart korv (urk!)”, “piratens lapp för ögat”, “häxans svarta baddräkt” och “en brun bajskorv”…). De har fraser om svart arbetskraft där de också har en bild på en mörkhyad kvinna som städar.
Lika som bär är en bok som ursprungligen gavs ut 1999 av Utbildningsdepart
ementet inom ramen för Värdegrundsprojektet. Syftet är troligen att visa att vi alla är lika, men vad boken gör är att framhäva många olikheter och visa på de många sätt som man kan mobba varandra. Sista sidan, som är liksom slutpunkten på hela berättelsen, fokuserar på att det ofta är synd om mobbaren själv.
Självklart kan det förhålla sig på det sättet, men kritiken mot boken är att den tar fram olikheterna och visar på väldigt många sätt som man kan trycka ner varandra med (även inkluderat svordomar). Slutklämmen är att det egentligen är riktigt synd om mobbaren.
I denna bok har Pernilla Stalfelt en berättelse. Den handlar om den röda tomten och hans onda gröna bror. Brodern har “en otäck turkisk mustasch”.
Det finns två upplagor av denna bok. I en av dem (den första?) förekommer det bilder där beiga personer är “vi” och mörkhyade personer är “dom”. Ett tydligt ställningstagande om vi/dom som blir svårt att resonera med barnen kring.
Det finns även en bild på en brun kvinna med slöja och nån text om “den som luktar konstigt på bussen”.
![colfer-eoin-liftarens-guide-till-galaxen-och-en-grej-till[1]](http://magnificat.se/wp-content/uploads/2015/08/colfer-eoin-liftarens-guide-till-galaxen-och-en-grej-till1.jpg)
Den sjätte boken i trilogin om Liftarens guide till galaxen har nu kommit ut. Redan att den är den sjätte boken i en trilogi avslöjar för alla att boken är lika skruvad som alla de övriga i trilogin. Eftersom den ursprungliga författaren Douglas Adams är död sedan 2001 har en annan författare tagit över att berätta denna mycket konstiga science fiction-saga, Eoin Colfer. Boken heter Och en grej till… Boken är skruvad, riktigt skruvad, och med härliga underfundiga kommentarer och ordvrängningar som gör att denna bok är en perfekt introduktion till de tidigare böckerna, om man så vill. Det är precis rätt språk i boken – nästan som om Douglas Adams själv hade skrivit den – och den avslöjar både allting om de tidigare böckerna samtidigt som man (om jag inte läst något av Douglas Adams tidigare) blir nyfiken på vad författaren egentligen talar om. Med snabba vändningar och med en drift med allt är det här en superhärlig bok att läsa. Det enda som drar ner det är att man snabbt blir förvirrad av bokens innehåll, men det är ju samtidigt precis vad Douglas Adams ville åstadkomma med sina läsare… Betyget blir 7 av 10.
ISBN: 9789132157301